un elfe sur papier


 
jag tycker om att rita. att bara sitta och kladda på ett papper utan att egentligen rita någonting, låta handen bestämma och vara kreativ. här ser ni dagens resultat av mitt nerkladdande, en alv utan baktanke. ville göra någonting annorlunda och gå emot realismens verk. i min vänstra hand satt blyertspennan perfekt och till hjälp hade jag mammas promarkers. att rita är bra för själen, tankarna och minnet.

séparer une bagarre


varför var det alltid lika svårt att handla? varje gång hon kom till affären kunde hon inte hitta de hon sökte efter. allt låg huller om buller och ingenting var i sin ordning, det var som att utforska en lekplats. tog sig från ett ställe till ett annat. måndagarna var värst, det var då alla skulle handla som mest och trots att det var ny vecka hade inga nya varor fyllts på. hon suckade högt. ibland önskade hon att hon inte bodde i den här lilla skit hålan, en ort mitt ute i ingenstans. en plats ingen kände till där allt var precis som i affären, huller om buller.
 
kassarna vägde flera kilo och det tog tid att komma hem. Slutligen framme pustade hon ut och öppnde dörren som såklart redan var öppen. innan hon öppnade bad hon en tyst bön för sig själv att hennes mamma inte skulle vara vaken. inte nu, när hon handlat och skolkat från skolan för att få vara ensam. bad en tyst bön att allt skulle vara lugnt. givetvis hade hon fel. där stod hennes mamma i morgonrock och rufsigt hår med en cigarett i handen.
 
"Var haarru varit gummpan? Jaag har inte beett dig gå o handdlaa....ehh duu sjuk??... Nathalia då!!" sa mamma fnissande. hennes aniskte såg gammalt och slitet ut, inte alls som förr. hon hade ihopklistrade ögon och fick kisa för att se kunna se sin dotter genom det starka ljuset från hallen. Nathalia blev med ens paralyserad, allt blev svart och tiden stod stilla för en sekund. det här var illa. doften av stinkande alkohol kom som ett slag i ansikte, illamåendet växte i magen. varför hade hon lämnat sin mamma ensam? i tron om att mamma skulle sköta sig kanske. kanske att hon för en gångs skull skulle resa sig från soffan och gå till jobbet som snart inte skulle finnas kvar. iriterad och besviken som så många gånger förut smällde Nathalia igen dörren bakom sig, hon tänkte inte låta hennes mamma förstöra den här dagen. inte idag. det var för mycket på en gång.
 
det tog nästan en timme att få mamma och gå och lägga sig, stoppa om henne och vänta tills hon somnade. resten av förmiddagen gick åt till att städa huset, tvätta mammas kläder och lasta in varorna i kylskåpet. all luft hade gått ur Natahlia och hon kände sig så trött. trött på att behöva sköta allt. trött på att behöva ta hand om sin oansvariga alkohliserande mamma som aldrig brydde sig. ibland önskade Nathalia att hon aldrig blivit född. Visst var det en hemsk tanke som inte borde existera bakom pannbenet, men i hennes fall var det annorlunda. I hennes liv fanns ingen lycka eller trygghet. allt var kaos. helt jävla upp och ner.
 
förr, när Nathalia var liten brukade hon fantisera om sin mamma. hur mamma skrattande lekte med henne på lekplatsen och lagade makaroner och köttbullar till middag, som det åt tillsammans vid matbordet. hon mindes de så väl, hur lätt det var att tro. tro och hoppas. nu som hela sexton år förstod Nathalia lite mer om livet och vad de innebar. hela hennes barndom hade varit klyddig men hon hade aldrig klagat. aldrig bett om hjälp eller släppt taget. men det kanske var dags nu. det kanske var dags att börja om, få en ny start på livet. till hösten skulle hon börja gymnasiet och ingenting skulle få förstöra för det. ingenting. hon gick ut på balkongen och tog några djupa andetag, drog upp mobilen ur fickan och ringde det mest otänkbara nummret någonsin. pappas.

comme une vie de château


 
canon eos 600d + canon EF 50 mm f/1.8
 
ett gammalt hus kräver en gammal sitl, där allt går i vitt och gråskalat. en kristallkrona som fyller ut matrummet och ett soffbord med en sliten träskiva ovanpå. sängen står nybeddad i sovrummet med upppuffade kuddar. jag längtar redan efter att lägga mig i den och gosa in mig i det stora täcket. med ett regn utanför och en bok i knäet. det gör mig så lugn att andas städad och ren luft, komma hem och bemötas av något som påminner om ett slott. precis som det här.