en känsla av november


”Nu är det november månad!!” ropade pappa från köket. Ännu en månad med kyla och mörker tänkte hon, typiskt pappa att vara så positivt till allt. Hanna hade inte sovit en blund i natt och minnena från gårdagen satt fortfarande kvar. Halloweenfesten hemma hos Jerry hade blivit en ren katastrof, Sara hade spytt på hennes nya skor och någon hade gått rakt i ett fönster, så fönsterrutan spruckit i tusentals bitar. Polisen kom och alla hade flytt sin väg i vild panik. Mitt allt kaos och stress hade hon snubblat på vägen, på köpet hade hon fått ett stort öppet sår nedanför högra knäet. När hon tillslut kom hem var nycklarna borta och mamma fick komma och öppna dörren. Det gick inte att ta miste på mammas sura min när hennes dotter kommit och väckt henne mitt i natten.

 

Nu satt hon är i köket med en kopp kaffe i handen, trött och sliten med pappas eviga tjat om november tjutande i öronen. Någonting kändes fel, en obehaglig känsla hade tagit sig in i hennes mage under nattens få timmar. Hanna hade legat vaken och vridit på sig fram och tillbaka för att somna. Detta var inte på grund av alkoholen eller musiken som dunkade i öronen. Nej, detta var någonting annat, något otäckt hade hänt igår men hon kunde inte minnas vad.

 

Det finns inget så älskvärt som helg. Mamma och pappa skulle åka iväg för att titta på möbler och hon hade hela dagen framför sig. Med en trött suck sa hon till sin pappa ”När åker ni och när är ni hemma igen?” pappa tittade på henne och blinkade med ena ögat. ”Jag ser att någon är lite trött idag… Vi åker direkt efter frukost och kommer hem i eftermiddag”. Hanna gav pappa en tacksam blick och gick in på sitt rum. Hennes mobil låg slängd på sängen och när hon öppnade den fanns där tre nya medelanden och ett missat samtal. Alla från Johannas pappa.

 

 

Ingen hade sett när Johanna gick igår. Plötsligt var hon bara borta. Johannas pappa hade låtit så orolig och de hade kontaktat polisen. En hel natt hade gått och det fanns inte ett spår av Johanna. Var kunde hon vara? Hade det hänt henne något? Och vad hade hänt??
Frågorna hängde i luften och gick inte att besvara. Hannas magkänsla sa att Johanna var borta och någon höll henne gömd. Snabbt klädde hon på sig, drack ett glas juice och drog på sig kängorna i hallen. Där ute var luften iskall och hon frös satt händerna skakade. Hon bestämde sig för att gå till Jerrys hus först, det var där Johanna befann sig sist, innan hon försvann. Jerry bodde en bit bort från henne så det tog tjugo minuter att ta sig dit.

 

”pling, plong” lät det när hon tryckte på ringklockan. Dörren öppnades med ett ryck och där stod Jerry i morgonrock och morgontofflor. ”Hej Hanna” sa han lite trött men överraskat. ”Hej” sa hon, ”vet du var Johanna tog vägen igår efter att hon gick?”. ”Hon skulle väl hem anta jag” sa Jerry lite förvånad. ”Har det hänt henne något eller?” Snabbt förklarade Hanna hela historien i korta drag, hur orolig Johannas pappa varit när han ringde och att polisen var ute och letade. Jerry stod chockad kvar i dörröppningen och visste inte riktigt vad han skulle säga. Tillslut öppnade han munnen och sa ”jag följer med och letar”.

 

Efter tre timmar hade de fortfarande inte funnit ett spår av Johanna. De hade gått hela vägen från Jerry hus hem till Johanna och tillbaka igen fyra gånger. Hela tiden ropat efter hennes namn utan något svar. ”Ska vi gå till skogen då?” sa Hanna uppgivet. ”Varför skulle hon vara där?” svarade Jerry ännu mer uppgivet. ”Men vi har inget annat val, det är bättre än ingeting alls. ”Jerry gav motvilligt med sig och de började gå mot skogen som låg några kilometer därifrån.

 

I skogen var allt knäpptyst, de enda som hördes var fåglarnas knastrande steg mot barkens hårda yta. ”JOOOHAaaaannaAA” skrek de i kör. En snyftning hördes några meter bort. Jerry och Hanna började springa mot ljudet. Snyftningen blev högre och högre och tillslut kunde de se gestalten av en flicka sitta lutad mot ett träd. Flickan hade inga kläder på sig och ansiktet var lila av den kalla kylan. ”JOHANNA, ÄR DET DUU??” skrek Jerry till och böjde sig fram för att se ordenligt. Hanna visste redan att det hade hittat henne, men hon lät inte skräcken ta över.

 

De satte sig ner på huk framför Johanna och Jerry tog av sin jacka och la den beskyddande över henne. Johanna var paralyserad, chockad. Blicken var helt död och hon darrade som en nyfödd liten kattunge. Försiktigt tog Hanna hennes hand som var iskall och såg henne rakt i ögonen. ”Johanna, vad har hänt? Vem har gjort såhär mot dig?” Tårar började trilla ner för Johannas torra kind och med en skär och klingande röst svarade hon. ” Jaaag…jahaag…har bliiivit vååldgen.”

 

séparer une bagarre


varför var det alltid lika svårt att handla? varje gång hon kom till affären kunde hon inte hitta de hon sökte efter. allt låg huller om buller och ingenting var i sin ordning, det var som att utforska en lekplats. tog sig från ett ställe till ett annat. måndagarna var värst, det var då alla skulle handla som mest och trots att det var ny vecka hade inga nya varor fyllts på. hon suckade högt. ibland önskade hon att hon inte bodde i den här lilla skit hålan, en ort mitt ute i ingenstans. en plats ingen kände till där allt var precis som i affären, huller om buller.
 
kassarna vägde flera kilo och det tog tid att komma hem. Slutligen framme pustade hon ut och öppnde dörren som såklart redan var öppen. innan hon öppnade bad hon en tyst bön för sig själv att hennes mamma inte skulle vara vaken. inte nu, när hon handlat och skolkat från skolan för att få vara ensam. bad en tyst bön att allt skulle vara lugnt. givetvis hade hon fel. där stod hennes mamma i morgonrock och rufsigt hår med en cigarett i handen.
 
"Var haarru varit gummpan? Jaag har inte beett dig gå o handdlaa....ehh duu sjuk??... Nathalia då!!" sa mamma fnissande. hennes aniskte såg gammalt och slitet ut, inte alls som förr. hon hade ihopklistrade ögon och fick kisa för att se kunna se sin dotter genom det starka ljuset från hallen. Nathalia blev med ens paralyserad, allt blev svart och tiden stod stilla för en sekund. det här var illa. doften av stinkande alkohol kom som ett slag i ansikte, illamåendet växte i magen. varför hade hon lämnat sin mamma ensam? i tron om att mamma skulle sköta sig kanske. kanske att hon för en gångs skull skulle resa sig från soffan och gå till jobbet som snart inte skulle finnas kvar. iriterad och besviken som så många gånger förut smällde Nathalia igen dörren bakom sig, hon tänkte inte låta hennes mamma förstöra den här dagen. inte idag. det var för mycket på en gång.
 
det tog nästan en timme att få mamma och gå och lägga sig, stoppa om henne och vänta tills hon somnade. resten av förmiddagen gick åt till att städa huset, tvätta mammas kläder och lasta in varorna i kylskåpet. all luft hade gått ur Natahlia och hon kände sig så trött. trött på att behöva sköta allt. trött på att behöva ta hand om sin oansvariga alkohliserande mamma som aldrig brydde sig. ibland önskade Nathalia att hon aldrig blivit född. Visst var det en hemsk tanke som inte borde existera bakom pannbenet, men i hennes fall var det annorlunda. I hennes liv fanns ingen lycka eller trygghet. allt var kaos. helt jävla upp och ner.
 
förr, när Nathalia var liten brukade hon fantisera om sin mamma. hur mamma skrattande lekte med henne på lekplatsen och lagade makaroner och köttbullar till middag, som det åt tillsammans vid matbordet. hon mindes de så väl, hur lätt det var att tro. tro och hoppas. nu som hela sexton år förstod Nathalia lite mer om livet och vad de innebar. hela hennes barndom hade varit klyddig men hon hade aldrig klagat. aldrig bett om hjälp eller släppt taget. men det kanske var dags nu. det kanske var dags att börja om, få en ny start på livet. till hösten skulle hon börja gymnasiet och ingenting skulle få förstöra för det. ingenting. hon gick ut på balkongen och tog några djupa andetag, drog upp mobilen ur fickan och ringde det mest otänkbara nummret någonsin. pappas.