var din egen förebild


Eftersom jag har lyssnat på väldigt mycket poddar på sistone, har jag blivit inspirerad och pepp på att skriva. Jag vill få ut allting som finns bakom pannbenet och faktiskt använda bloggen till det den är till för. Skriva. Jag brukar skriva om mina dagar, vad jag gör och vad som händer i livet. Men ibland kan det vara skönt att få skriva fritt och om någonting lite djupare.
 
När jag går tillbaka i arkivet och ser alla bilder och dagar jag har upplevt blir jag helt varm inombords. Jag har haft den här bloggen i mer än ett år och den har blivit lite som en dagbok. En portal där jag kan skriva om vad jag vill, när jag vill. På sistone har jag tappat suget för att blogga och att ta mig för saker. Som många redan vet är jag skadad och kan inte springa. Det här är väldigt jobbigt för mig och jag försöker att hitta tillbaka till varadgen. Till den där glädjen och lyckan som jag brukar känna och faktiskt förmedla till andra människor. Jag försöker alltid att se det positiva i vardagen och vara glad för det där lilla. Vara glad för att man finns och har det så sjukt bra. Att få gå i skolan. Komma hem till en stor och gosig säng. Krama om mamma och njuta av en god frukost framför tv:n.
 
När man tar allting för givet är det lätt att man blir bitter och börjar klaga på saker. Jag vill absolut inte vara bitter och tycker att livet är underbart. Det är underbart att leva. Samtidigt mår man inte alltid bra och att försöka hålla en fasad för att dölja det är fel. Ingen kan vara hundra procent glad hela livet, då är man en maskin. Omringa dig själv med människor som du tycker om vågar öppna upp dig för. Jag har väldigt svårt för att öppna upp mig och visa mina svagheter för andra. Någonting som jag vill jobba på och inte skämmas över.
 
Vi börjar närma oss höstlov och terminen är i full gång. Det är prov som ska skrivas, inlämningar som ska in och en fot som ska läka. Jag känner mig pressad och har svårt att komma till ro. Sätta mig ner och ta tag i läxorna. Jag dagdrömmer om en egen lägenhet med balkong. En lång och skön löprunda med en kropp som sprudlar av energi. Mysiga höstkvällar med vänner och ett glas champange i handen. Foto rundor på stan med nya outfits att visa. Åhh har så mycket pepp. pepp. pepp. Som bara vill ut nuuu!

Men det kommer. Jag måste tro att det gör det för annars blir allt svart. Våga vara stark och kämpa så kommer ljuset till dig också. Livet stannar inte för att man mår dåligt en tid. Livet fortsätter och jag har många år framför mig, många roliga år att uppleva. Och det tänker jag göra! Så ge det lite tid, att landa och sen komma igen.
 
 
Vill ni delar med er av era tankar och funderingar? Kommentera. Maila. Skriv!!
 
 

belive in yourself


Ikväll borde jag läsa läxor och plugga inför ett omprov i engelska. Ikväll borde jag plugga matte för att bli klar med uppgifterna jag inte hann på lektionen. Ikväll borde jag skissa på en ny bild till min serie. Ikväll borde jag göra allt det där som jag inte orkar eller bryr mig om.
 
My mind is a mess right now,  beslut som ska fattas och saker som ska göras hela tiden. Jag tycker om att vara igång och ha mycket på gång, jag är en sådan människa. Men för tillfället är jag helt slut. Kroppen har sagt ifrån, huvudet dunkar och jag hänger inte med. Har fått en fruktantsvärt blodsmak i halsen som vägrar försvinna. Det är svårt att somna om kvällarna och klockan tickar på. Allt känns tungt, jobbigt, stressigt, fel...

Men jag vet att det måste få vara såhär, det går inte att vara på topp hela tiden. Kanske är det bästa att göra det bästa av situationen och låta allt vara. Känna efter lite mer. Jag ska bli bättre på att ta hand om mig själv vilket jag är ganska dålig på. Vill alltid göra så bra ifrån mig som möjligt och det är en fin egenskap. Men kan ibland gå till överdrift. Vi hade historiaprov imorse och jag fick panik för att jag inte utnyttjade hela tiden, utan gick när det var tjugo minuter kvar. Detta är egentligen bara onödigt trams eftersom det inte finns någonting att få panik över. Det är det som står på pappret som är det viktiga och det är lärarens uppgift att bedömma innehållet. Inte tiden du sitter på provet. Jag vet allt det där men har svårt att slappna av när det kommer till kritan.
 
Ikväll behöver jag slappa framför tv:n. Se en film och bara njuta av livet i sin enkelhet. Resten kommer i efterhand och blir det inte gjort så är det inte hela världen. Det handlar inte om att någon annan ska känna sig stolt över dig, för vad du har uppnåt. Det är du som ska känna dig nöjd över dig själv för det du gör. Låt inte andra klaga eller tala om för dig vad du ska göra. Då blir allt bara fel!
 
Känns impulsivt och klumigt att kasta ut ett sådant här trist inlägg. Personligt. Men jag hoppas att ni läser ändå och tar till er det som skrivs. Inte för min skulle utan för er egen, en liten påminnelse från mig.
 
Kram
 
 

Vem är Tove??


 
Namn: Tove Karin Kåreby
Ålder: 17 år
Pluggar: Andra året på Estetiska programmet - bild och formgivning i Lund på Polhemskolan
Intressen: Springer&fotograferar + fikar och träffar vänner
 
Hejsan!
Välkommen in till min lilla blogg, här delar jag med mig utav lite allt möjligt. Mina bilder, mitt liv, tankar, tramserier och annat läsvärt. Jag heter då Tove och mitt mellannam är Karin, (därav bloggnamnet karintove) jag bor i en by strax utanför Lund. Om jag skulle beskriva mig själv med tre ord så skulle det vara glad, kreativ och envis. Jag är en person som älskar att leva livet och njuta av det! Mina vänner skulle nog säga att jag gillar att gå och fika, skämta och ge järnet. Jag spendera gärna pengar på kläder så länge plagget sitter bekvämt och tycker om att dela med mig av mitt mode. Min mamma brukar säg att jag är en väldigt envis människa som är svår att förhandla med. Har jag bestämt mig så har jag. Springa milen eller inte sringa alls, äta hela kakpaketet eller ingen kaka alls, plugga stenhårt eller ingenting. Antingen eller - svart på vitt. Sån är jag, vilket kan vara både postivit och negativt.
 
Mitt intresse för foto tog fart för några år sedan, då jag upptäckte vad kamean används till...Sen dess har intresset vuxit sig starkare för varje dag. Jag fotar med en canon eos 600d och ett normal-zoom objektiv, 50 mm f/1.8. Det fungerar aldeles utmärkt, folk ser mig ofta ute med kameran tätt brevid mig. Jag fotar allt från porträtt till vanliga vardagsbilder. Alla bilder är redigerade i photoshop och pubiliceras i 800 px breda här på bloggen.
 
Jaha, för övrigt så tycker jag om att bli överraskad och sova länge (för länge) vilket sällan händer då min vardag ofta går i etthundranitio. Blogga är som en dagbok, där jag skriver av mig och delar med mig utav livets lyckopiller. Om ni undrar någonting eller bara vill veta någonting utöver det jag har skrivit här så tveka inte att fråga! Min mail är: tove.kareby@gmail.com det går såklart också bra att kommentera här på bloggen, så svarar jag så fort jag hinner.
 
 
Tror det här var allt! Hoppas ni läser och följer, krammiizz
 
 
 
 
Tidigare inlägg