snabba ben men dåliga fötter


 

​Om det är någonting som gör en löpare lycklig så är det nya löparskor! Fick dessa av pappa som ett kvitto på att min fot gjorde ont. Har aldrig använt mig av Asics löparskor innan så det är kul att testa någonting nytt. Elva dagars löparvila satt fint, men gjorde mig också otroligt rastlös. När jag idag kom ut på tur utan att ha någon baktanke, kom jag hem med blandade känslor. 

Det var sol i eftermiddag och jag kände ett så stort sug efter att få springa av mig att jag inte kunde motstå. Bytade om och hoppade i skorna. Kändes förvånansvärt lätt att springa och benen var på språng, men helt bra kändes det inte. Foten gjorde lite ont men det valde jag att ignorera. Kroppen var verkligen i form och njöt av att få komma ut, jag njöt! Men mina fötter ville inte riktigt med sig och samtidigt som jag kunde springa fort och verkligen älska varje steg, påminde sig smärtan allt för ofta. Sista biten tog i höger ljumske och jag kom hem glad men samtidigt orolig.

Det här med skador är verkligen inte min grej. Jag vet att jag borde gå till gymmet och lyfta vikter istället. Men det är någonting speciellt med löpning och att vara utomhus. Folk som inte förstår hur man kan hålla på med löpning kanske inte tycker det är motiverande. Men jag älskar det och kommer alltid göra det. Men för att behålla den där kärleken måste man vara rädd om den precis som med allt annat här i livet. Därför har jag gått och köpt ett kort på Gerda hallen i Lund. Mina kompisar gymmar där och jag har hört att det ska vara bra. Under mörkare tider vill jag kunna känna mig fri och stark i löpningen, därför känner jag att jag behöver lite variation. Våga testa annat. På Gerdahallen kan man få hjälp med olika träningsprogram, köra pass och så vidare. Kanske jag behöver någon som talar om hur jag ska göra för att bli en bättre löpare?

Jag planerar att gå dit imorgon med en kompis så får vi se hur det känns! På onsdag ska jag fika med bästa Kajsa och på fredag blir det utgång med Alice. Mår ganska bra nu, pluggar naturkunskap och dricker kaffe (i mängder). Men snart är det dags att göra lite te och några kvällsmackor till kvällsfika! Har sovmorgon imorgon och börja klockan tio. 

Puss

varje dag går inte upp för


Ni vet när man blir så där trött på saker ibland. Trött på att vara människa. Lite så kan jag känna just nu, förstår inte alls vart alla tagit vägen eller jag själv. Alla vaknar på fel sida ibland och orkar inte gå runt med ett leende på läpparna. Alla får panik ibland och känner sig stressade eller understimulerade. Vi alla har våra jobbiga dagar. Men det vi ser är motsatsen, vi ser glada ansikten och utåtriktade personer med allt under kontroll. Så är det inte. Jag blir så trött på hela den här livet-är-perfekt grejen och alla ska vara lyckliga dygnet runt. Det kanske verkar som att jag är på tipp topp hela tiden, springer och tränar regelbundet, skrattar varje dag och så vidare. Men även jag har dåliga dagar. tider. veckor. För att göra mig själv lite mer mänsklig tänker jag nu prata om skador i foten och minskad livslust.

Jag älskar att träna och springa. Det är inget som jag tycker är jobbigt eller går och gnäller över, många kanske ser träning som någonting svårt och tungt. Men träning ska ge energi och inte ta. Efter att jag i fredags sprang en lång runda trots att min fot gjorde ont får jag nu ta konsekvenserna. Igår gjorde foten så ont att jag inte kunde gå längre sträckor och på natten värker den ordentligt. Detta måste jag ta på allvar och verkligen se till att vila. Och det är lättare sagt än gjort. Mitt humör påverkas av att vara begränsad i min rörlighet och jag tappar lusten till att göra andra saker. Men jag vet att det här är det ändra rätta och det bästa för min fot och mig själv.
 
 
Livet blir lättare när man tänker positivt och försöker att tänka framåt. Min skada är ingenting jag vill gräva ner mig i och må dåligt över. Men ni ska veta att det gör jag och jag är ingen perfekt tjej med ett perfekt liv. Jag försöker att tänka positivt och ta en dag i taget. Bloggen hamnar lite åt sidan just nu och jag känner varken motivation eller lust till att blogga. Förhoppningsvis kommer lusten tillbaka snart och jag känner mig lite bättre. Men nu behöver jag leva lite mer i verkligheten och mindre på internet. Jag vill kunna sprida och glädje och känna mig sådär sprallig och fylld med energi som jag brukar.
 
När ens familj alltid står upp för en och stöttar en blir vägen fram alltid lättare. Så nu tänker jag låta mig bli omringad av kärlek och ta hand om mig själv. Vi alla behöver blir bättre på det. Kom ihåg! Man kan inte vara riktigt glad eller lycklig om man inte har varit väldigt nere och olycklig.

midnattsloppet 2015


Är fortfarande helt uppe i varv sen igår och försöker lugna ner mig. Det var så kul att få springa! När jag vaknade på morgonen kändes benen stela och höger ljumske stramade emot. Jag tänkte att det här kommer inte gå. Lyssna på kroppen och gör vad den känner. Men samtidigt ville jag springa och detta var någonting jag sett framemot länge. Som många redan vet, så sviker jag sällan mig själv och tycker inte om att misslyckas. Hela dagen gick jag runt i pyjamasen, drack kaffe och bara tog det lugnt. Såg på tre filmer med mina syskon och gick till kylskåpet för att äta något då och då. Försökte vila benen så mycket som möjligt. Mamma lagade världens godaste pasta rätt i en kycklingsås för att ladda upp med kolhydrater inför loppet. Framåt kvällen åkte mina föräldrar iväg för de skulle på fest i Lund. Runt åtta hämtade Kajsa mig.

Vi var fyra stycken som skulle springa, jag, Martina, Kajsa och deras kompis Sandra. Alla var så taggade och på vägen dit pratade vi om hur banan såg ut och vart vi skulle lämna våra saker. Jag startade i startgrupp 2a, 45-49 minuter gruppen som sprang 21.35. Kajsa och de andra skulle springa i en lite senare grupp. När vi lämnat in våra väskor, gått på toa sa jag hejdå och gick till startfållan. Mina ben skakade och jag frös jättemycket. Det blåste en del, men stämningen var på topp ändå! Känslan av att få se drygt 5000 andra löpare med alla lila tröjor på sig, glada och redo att springa gjorde mig upprymd. Med musik i lurarna och hårt knutna skor kände jag mig redo, nervös men bestämd. Så gick startskottet. Poof sa det bara! Såklart skulle alla pressas sig över mållinjen och tokspringa iväg. Jag försökte fokusera på att hålla tempot bakom en löpare, och det gick fort.
 
 
När jag springer själv, ute i terräng eller längs landsvägar så tar jag det lugnt. Jag är ingen snabb löpare utan gillar att springa långt och länge. Se mig omkring och bara slappna av i löparsteget. Det här var någonting helt annat. Efter de två första kilometerna var jag varm och till början svettig. Eftersom det var kallt i luften och jag bara hade T-shirt på mig så var det skönt att får upp blodcirkulationen i kroppen. Efter fyra kilometer var jag trött och höll ett lite för snabbt tempo för att orka hela vägen, det kände jag direkt. Men nu började den mentala biten, nu började hjärnan att jobba och pusha kroppen framåt. Jag flög fram, kände mig lätt som en fågel och sprang förbi många löpare längs min högra sida. Musiken dunkade i lurarna och regnet duggade ner över mig, men jag fortsatte. Efter sex kilometer var jag helt slut och funderade på att börja gå.Envis som jag är och med en kämpaglöd som väl finns där när den behövs, sprang jag på utan att stanna. När jag passerat åtta kilometer kände jag blodsmak i munnen och magen gjorde fruktansvärt ont. Jag hade inte håll, men en smärta som hade satt sig längst ner och började sprida sig längre upp. Till slut såg jag nio kilometer-skylten och fick ny luft i lungorna. Sprang efter alla löpare så fort jag kunde, över torget och framför mig fanns mållinjen. Väl över började jag hosta som en galning och var helt slut i alla lämmar. Tog emot massa vatten och annat tillskott, kollade min tid och blev mycket glad. Jag hade sprungit på 47 minuter. En tid jag inte trodde jag skulle klara med tanke på mina trötta ben.

Blev omfamnad av båda mina syskon och fick många fina komplimanger. Sen körde vi hem och jag satt tyst men glad i baksätet, med en medalj i handen. Såhär i efterhand känns allt bra! Även om jag var grymt nervös, frös och var nära på att halka i rusket så var det en speciellt känsla. Det var häftigt att få springa med så många andra! Det här är någonting jag vill fortsätta med och springa fler gånger. Nästa mål är något lite längre lopp, där tempot är mer i min smak. Men självklart kommer jag ställa upp nästa år och självklart tänker jag försöka slå min tid! Nu börjar min resa. Tusen tack Malmö midnattsloppet, ni levererade verkligen.
 
 
Tidigare inlägg